Kartor över riktiga städer bär alltid på något personligt: staden där man växte upp, där man träffades, dit man flyttade. Stadskartan gör tvärtom. Den visar en stad som inte finns, utan namn och utan gator att leta upp. Det låter kanske tomt, men för mig är det just det som gör den användbar. Den har inget att säga om mitt liv, och därför stör den inte när jag arbetar.
Samtidigt är den tydligt en karta. Man känner igen kvarter, huvudgator och torg, och den igenkänningen räcker för att bilden ska kännas som en plats och inte bara som ett mönster.
Motivet och färgerna
Bakgrunden är en djup marinblå, nästan svart i svagt ljus. Ovanpå ligger ett nät av tunna vita linjer, tätt i mitten och glesare mot kanterna, som i de flesta städer. En flod i blekt blått skär igenom och delar staden i två. Det är den enda kurvan av betydelse, och den gör att nätet inte känns stelt.
Tre färger, där den mörka tar nästan hela ytan. En sådan bild fungerar som en mörk ruta på väggen, och en mörk yta drar sig optiskt bakåt. Den kan alltså vara ganska stor utan att kännas påträngande.
Rummet den passar i
Miljöbilden visar postern ovanför ett skrivbord i en modern lägenhet, med en dator, en växt och en vägg i betong. Det grå i betongen och det marinblå i postern ligger nära varandra i ljushet, så kontrasten blir mjuk. Det är det som gör kombinationen lugn. Växten tillför det gröna som bilden saknar.
Över ett skrivbord vill jag inte ha något som pockar. Ögat behöver en plats att vila på när man lyfter blicken från skärmen, och ett mönster av linjer utan innehåll är just en sådan plats. Den funkar också i en hall, där man passerar i stället för att sitta, eller i ett vardagsrum med mörka möbler.
Häng den så att mitten hamnar något lägre än man först tror, eftersom man sitter vid ett skrivbord. Ungefär 20 centimeter mellan skrivbordsskivan och ramens underkant brukar bli bra.
Ram och format
Jag väljer 50 × 70 cm i en smal metallram. Svart gör den stram och grafisk. Mässing eller guld ger en annan ton, och det varma i metallen mot det kalla marinblå är en kombination jag ofta faller för. Passepartout skulle jag avstå från. Den mörka ytan ska gå ända ut i ramen, annars blir den en bild i en bild.
Fler tankar om ramval finns i guiden om ram och passepartout.
Kombinationer på väggen
Stadskartan står sig bäst ensam eller tillsammans med en bild som är ljus och luftig. Linjer, med sina svarta streck på vitt, blir som en negativ spegling av den: samma tunna linjer, omvänd färg. Hängda bredvid varandra i samma ram får de en tydlig gemensam logik.
Jag skulle inte hänga den bland färgstarka posters. Den mörka ytan blir då ett hål i väggen, och det tunna nätet syns inte längre.
